(Jag vet att det är en halvkass relatering till Anna Ternheim, men sadly är det ju inte söndag så, what to do)
Jag tänker inte ta upp detta inlägg där det förra slutade, och jag tänker inte heller besöka min egna blogg för att ta reda på det.
Om jag minns rätt var det något om Rancid & andra guldgossar (ja, GOSSAR, för ni kommer 1, möjligt max två, gånger läsa om ett musiktips där en kvinna skrålar. Kvinnor gör inte lika bra musik som män punkt.
Nåväl, här sitter jag med lite smärtstillande i kroppen och halvtom vinflaska (& nej, den är faktiskt inte halvfull).
Phil kom hit i fredags eftermiddag & sedan dess har tiden gått allt för fort. Han åkte i förmiddags straxt efter elva. & det känns så jävla tomt så jag vet faktiskt inte vad jag ska likna det med.
Jag har vart i Norge sedan 18 september, alltså 59 dagar med idag.
När jag sa hejdå till Phil sist var det 19 Sept. Dagen därpå skulle jag börja min 1a arbetsdag på Gardermoen Airport, och efter det rullade tiden på. Hade annat att tänka på och mycket var nytt. Klart jag saknade min man men det var samtidigt mycket omkring och jag såg fram emot det, Phil var hemma i Sverigr o jag visste att han skulle finnas kvar när jag kom hem.
Det var alltså 55 dagar vi inte setts på och fyfan vilken underbar helg vi haft.
Jag shoppade lite julklappar & visade honom Jessheim på lördagen. Samma kväll gick vi ut o tog ett par drinkar (faktiskt inte riktigt lika dyrt som jag trodde det skulle bli), kom hem, mös hela natten och söndagen ägnade vi enbart åt att slappa, pussas, duscha och hålla om varandra. OK, lite framtidsplaner han vi också med.
Det har iallafall varit en helt underbar helg. Nu när han åkt känner jag mig så jävla ensam.
Jag har ju nu kommit in i rutinerna på jobbet, hemma osv. Då finns alltså inte så mkt nytt i hjärnan och helt plötsligt vände mina tankar på lönen, erfarenheten osv, när jag blev påmind om hur jävla mkt annat det finns i livet. Det visste jag ju redan innan men, har man inte fått nått på ett tag så 'slipper' man ju tänka på hur mkt man saknar det.
Nu kanske ni tänker ''blah blah klyshé blah blah'' jag tänker ''So? Jag vet hur jag vill leva och jag vill att kärlek ska vara en del av det.'' punkt (även här)
& vart jag vill komma med detta? Ingen stans faktiskt.
Nu är det enbart 39 dagar kvar till julafton (som jag jobbar på men ska hem efter jobbet) och 76 dagar kvar tills jag lämnar det här stället för gott. 135 dagar totalt och jag har avverkat 59 av dem, känns lite enklare när man har det konkreta att se på.
Nu väntar ''The death of Bunny Munro'' på mig så jag ska väll get to bees knees I guess. Hoppas på lite sårläkande läsning.
(sen har jag också nyheter 'bout my mindstats, men en annan gång, folks, en annan gång.)
No comments:
Post a Comment