håll dina fiender nära, men dina vänner närmare

Tidigare har jag alltid tänk då folk ''uppskatta det du har wäh wäh wäh'' har varit en jävla klyshé. fine, de har haft rätt, men det har vart så jävla överdimentionerat & kommit att bli every-day-talk.
Nu har jag ändrat åsikt. Nå, inte om att det är en aning överdementionerat, men det faktum att de har rätt.
Jag antar att jag aldrig riktig förlorat något jag älskat innan.
Eller det har jag ju, min farfar är död & jag minns att jag grät på hans begravning, jag var enbart tio år och hade inte den bästa kontakten med farfar, men då grät jag. Och jag minns att jag skyllde det på ett hårstrå i ögat.
Jag var även på Maj-Britts begravning och såklart tyckte jag mycket om henne också, men saker förändras med åldern & jag antar att jag nu har ett bredare synsätt på livet och även utvecklat min kärlek till vad som verkligen är värt att läggas kärlek på.
Därför inser jag nu att man faktiskt saknar kon mer när båset är tomt, och detta med en väldigt negativ klang. Då saknar i det här fallet inte är positiv saknad.
Det är kallt, mörkt & jag farar det värsta.

Som en blixt från klar himmel insåg jag på allvar att diamanter är skönare att se och ta på, än att bara hålla i huvudet- och att diamanter nödvändigtvis inte varar för evigt.
Inte den slags diamant jag värdesätter åtminstone.
Fan det gör redan ont efter blott en timmes vetande.
Fan.
fan.
fan, jag älskade Älskar dig!